Varje gång jag har flyttat har jag tänkt "Ah, men jag ska bara bort något år, jag kommer strax tillbaka igen".
När jag flyttade till Piteå kom jag fram till att jag nog aldrig återvänder till Arvidsjaur, och sedan när jag flyttade till Umeå blev jag ytterst tveksam till att ens flytta upp till Norrbotten igen.
Och nu står jag inför ytterliggare ett vägskäl i livet, om jag ska till en ännu större stad som ligger ännu mer söderut. Men vet inte om jag vågar. Mina tre år i Umeå har med hästlängder varit de roligaste i mitt liv. Jag har njutit av varenda sekund här. Och nu går jag konstant runt och funderar på om det är värt att remsa upp rötterna på nytt? Och varje gång jag tänker så så kommer jag fram till att, ja jag kan ju i alla fall testa och se vad som händer.
För nu känner jag mig rätt trött på det oregelbundna studentlivet där man lever i en konstant uppskruvad värld, där folk håller igång alla timmar på dygnet, alla dagar i veckan. Jag tror att detta rus är en förbrukningsvara. Vi dör lite när vi levt så något år. Man orkar inte, hur kul man än har. Nu går jag bara runt och försöker få varje dag att passa in i ett strukturerat schema. Jag mår så mycket bättre av att ha ett jobb att gå till, vakna klockan sex varje morgon, äta lunch exakt klockan tolv varje dag och att infinna sig på gymmet klockan nio på lördagmorgnarna. Å andra sidan är väl detta vad jag kommer göra hela livet.
Vet inte vad jag ville säga med allt detta egentligen, min hjärna är bara ett enda stort virrvarr just nu. Ska försöka få någon ordning på jobberbjudandena, löneförhandlingrna, bostadsfrågorna och allt annat som behöver lösas, sen kan jag berätta lite mer i klarhet vad jag tänkt göra de nästkommande åren. Om det någonsin kommer finnas någon klarhet.
